Gaah! Jag blir galen! Hade släckt lampan för dagen, men tände den igen. Och satte på datorn. Är egentligen hur trött som helst, men kan inte somna. Tänker helt plötslig på hösten, hur allt blir och så. Har fått lite information om familjen i London som behöver au-pairhjälp. De ville ha hjälp i tolv måndader och jag hade tänkt mig sex. Vill hinna med annat under mitt "lediga år" egentligen, innan jag börjar plugga. Jag vill ju åka till London, men helt plötsligt känns det så nära. Lika så med studenten. Har tänkt att " ehh, men det är långt kvar, jag hinner ju bli 19 år och allt", men helt plötsligt är det tiden man tyckte det var långt till. Och då är valen inte alls lika enkla längre. Alltid enklare att tycka något långt bort är enkelt, men sen inser man faktiskt att det inte alltid är det. Kan inte förstå att gymnesietiden har gått så fort som den gjort. Minns så väl första dagen på gymnasiet, vad jag hade på mig och vart i klassrummet jag satt när vi fick träffa våra nya mentorer. Herreguud, snart tre år sedan! Kan inte förstå.

För att återgå till au-pairjobb. Jag vill gärna åka, jag vill göra något annat ett år och jag vill lära mig mer engelska. Jag vill ta hand om barn och jag vill resa. Jag vill träffa nya människor. Jag vill se andra delar av världen. Jag vill skaffa mig erfarenhet. Jag vill vara Au-pair.
Jag är nog egentligen ganska feg och rädd när det gäller att testa nya saker. Jag tvekar så många gånger, även mig själv, pga min feghet och min rädsla. Många tycker nog att det vore roligare att vara Au-pair i USA, att landet är häftigare och att vädret är bättre. Men anledningen till att jag väljer att åka till England och London är för att det helt enkelt är närmre hem till Sverige. Jag kan lätt och billigt ta mig hem på helgerna om det skulle vara så. Resorna är billigare så familj å vänner kan komma och hälsa på mig. Sen är ofta Au-Pair åren USA ofta ett år, medan de i London är ganska individuella. Fast varför ska jag bry mig om vad andra tycker egentligen? Jag gör det nog för mycket ändå- oc brukar göra det. Men jag har bestämt mig, jag ska åka till London! Jag ska ge mig ut på mitt livs stösta äventyr och jag ska komma hem och känna att jag inte ångrar en sekund att jag åkte!

Jag brukar egentligen inte kunna hoppas på saker, för att inte bli besviken och så. Det är nog där mitt dåliga självförtroende ligger. Att om jag tror på något eller på mig själv, och det inte går eller blir som jag vill och tänkt mig, så blir allt bara ledsamt och trist. Men på mitt äventyr kanske mitt självförtroende kan stärkas? Det skulle verkligen behövas!
- Klart du ska till London, det här hemma finns ju kvar när du kommer hem ändå! Ingenting kommer förändras här, medan mycket i ditt liv kanske kommer förändras! Okej, tänk nu så Helene!

// Helene