Ni behöver inte läsa detta otroligt långa inlägg,menjag kände att jag ville skriva om mina fina studentdag!


6,15 ringde klockan...! Gick upp halv sju och fixade i ordning mig för den stora stora dagen! Hade förberett det mesta, björkris, kamera, presenter, mousserande vin (drick till champagnefrukosten), ballonger osv. Duschade åt lite frukost och sen skjutsade pappa mig till Johan där vi skulle ha vår champagnefrukost. Hann inte vara där skärskilt länge, är ju en tidsoptimist och kom ju då såklart lite sent. Men den stunden jag var där var trevlig. Vi skrev mest i varandras mössor och skålade lite.

Vid 8,30 började vi bege oss mot skolan, haha, en trevlig liten promenad. Det sjöngs och skålades på vägen. Härligt att se ett gäng med studentmössor på sig framför sig och att sedan inse att jag faktiskt är en av dem. Att jag ska ta studenten!

Utanför skolan stod redan alla studenten och var så fina. Sjukt vad många vi är egentligen! Vi började marschera på ett långt långt led ner till aulan med rektorn i topp tillsammans med några trummare typ. Elever från Ekhammarskolan stod och tittade längs kanten när vi kom fram, och jag började då tänka på när jag var på öppethus i UBG innan jag börjat.  Minns då att många elever stod på övervåningen i skolan och tittade ner på oss "nya" elever.

I aulan sjöngs fina sånger och priser& diplom delades ut. Jessica fick ett pris och vann 5000.- och Milander fick pris för årets comeback, han fick 2500.-. Det var han verkligen värd! Det roliga var att jag sa till Jessica precis innan de sa vem som vunnit hennes pris att det säker blir hon, och det blev det också! Duktig hon är vår Jessica!

Rektorn höll tal och "den blomster tid nu kommer" sjöngs (för sista gången!) . Flera kände nog att det hela blev lite sorligt och visst, jag kände av det lite grann, men jag hade nog fortfarande inte fattat att jag satt där i aulan och skulle ta studenten om fyra timmar. Det gick liksom inte ihop. Kändes mer som om att jag tittade på andra som gått till skolan för sista gången.  Helene ta studenten ? Kanske om ett par år, men inte nu.

En kort samling i klassrummet med våra lärare och sedan ner för fotografering med klassen. Allt var väldigt försenat, men vad gjorde det. Tid för att skriva i mössorna fanns ju! Alla var väldigt taggade, och det sjöngs och hade sig i korridorerna! Skolan kändes helt plötsligt inte som en skola längre!

Innan utspringet hade vi ett schema på allting vi skulle hinna. En dag då det inte fanns någon dötid över huvudtaget, allt gick i ett! Direkt efter fotograferingen gick vi vidare till gymnastiksalen där det hade dukats upp med mat, dricka och efterrätt. Alla klasserna fick ett varsitt långbord, och vi hade det mycket trevligt tillsammans! Efterrätten var supergod! Har ingen aning om vad det var för något men nått med jordgubbar, choklad, mousse å så. Väldigt gott i alla fall! Åt inte speciellt mycket av maten, men kände mig ändå mätt efter det jag ätit. Konstigt, men jag hade väl annat att tänka på än att vara hungrig ;)

Dekorationen hade vi ännu inte fixat, så direkt efter lunchen var vi några tjejer och killar som tog tag i det och pyntade till det lite. Det blev väldigt fint måste jag säga. Fast jag gillar ju när det är mycket av allt så fler ballonger och björkris hade jag inte sagt nej till. Men vadå, som om att jag kommer ha roligare med fler ballonger på flaket? Knappast va?

Klockan hade hunnit bli tolv, nu var det nära! En timme kvar! Snart börjar säkert alla människor samlas kring entrén också! Känslorna jag hade timmen innan går inte att beskriva, for så mycket olika tanker i hjärnan på mig, och känslorna var en blandning av det mesta. Hur kommer utspringet att bli exakt? Det gick inte att föreställa sig.

Våra metorer Mocki och Barbro delade ut en ros till oss alla i klassen, med en liten lapp där det stod ett citat. Alla fick sitt eget efter vad de tyckte passade en. Vi blev uppropade en och en och ibland skrattade man åt citatet, för dom var så klockrena eller allmänt roliga. Mocki sa mitt namn och jag gick fram och fick en ros med en lapp där det stod "tama fåglar längtar, vilda flyger", och nu vill jag verkligen att du flyger till London. Någonting sånt sa hon, det var som om jag stängde av och bara kände hur tårarna kom. Var inte alls beredd på det, ingen annan fick tårar över sin lapp, jag kände mig bara som värsta mesen. Klarar inte ens av att få en ros! Minns att jag sa nått i stil med;  "Herregud, varför gråter jag, men det kan jag ju inte göra". Och så torkade jag bort tårarna så gott det gick.

Jag har tidigare skrivit att jag hade gjort ett bildspel till våra lärare som skulle brännas på dvd, så de skulle kunna titta på. Bildspelet blev fint och jag kämpade för att få det gå ihop, men lyckades inte bränna det. Tog då med datorn till skolan för att koppla till projektorn och se det på det sättet, men det gick inte heller, så vår present till lärarna blev kanske inte som tänkt. Jag ställde mig längst fram och förklarade som det var, och att jag skulle skicka dom en varsin dvd, när det funkat att bränna. Sedan gav jag dom en varsin blomma och chokladask, med hälsningen från "era solstrålar".Men jag kände att jag inte kunde prata för mycket, då skulle tårarna komma tillbaka, herreguud, vad var det med mig? Okeej, jag har ibland väldigt lätt för gråt, men genom att bara prata lite...!

Det var nu inte långt innan utspringet och det värsta skulle ske! Säga hejdå till Mocki! Började med att krama Barbro, det var om jag ska vara ärligt inte så känslosamt, vi har ju inte haft henne på samma sätt som med Mocki. Jag var sist ut att krama Mocki, personen innan krmade henne och jag bara kände hur det brast! Det gick inte att få stopp, tårarna forsade och nu grät jag verkligen... Ni vet, så det nästan kommer ljud?! Jag gick fram till Mocki och hon sa; Neej, gråt inte, då gråter jag. Men vad skulle jag göra, det gick inte att få stopp på. Jag fick en lång kram av henne och hon sa hur fin tjej jag var och hur mycket hon skulle sakna oss. Det jag minns att jag gråtandes sa till henne var; utan dej hade det inte alls varit lika roligt...  Mocki du är den absolut bästa läraren jag har haft! Du är världsbäst!

Ner vid entrén var alla taggade, om fem minuter skulle vi springa ut genom dörrarna! Själv kunde jag inte sluta gråta, det kom i omgångar hela tiden. Himla Mockis fel att det blev så mycket tårar! Tur att jag använde mig av vattenfast mascara en dag som denna!

Framför oss börjar det sakta att röra sig och plötsligt går allt i en himla fart. Isabelle och jag sprang ut hand i hand... Jag blev väldigt förblindad av alla människor som stod kring kanterna. Det var så många! Det tog stopp pga av alla människor och jag ser Micke, Annelie, Denise, Vendela och Jennifer, de hängde fina saker runt halsen på mig, och jag ger dem en kram. Det kändes så härligt, men ändå som om att det inte var jag som var i min egen kropp på något sätt. Jag börjar leta efter familjen m.m, och ser mormor med min skylt i handen. Hon ser mig och pekar. Tårarna fortsätter och blir fler. De hänger nallar och blommor kring halsen på mig, och känner att nu ser jag ut som alla gjort tidigare efter utspringet, jag kanske har tagit studenten trots allt? Kamerorna kommer från flera håll, men det var så svårt att få till ett leende. Familjen tror jag ramlat och slagit mig, men icke sa nicke, jag har tagit studenten! Isabelle och Emilie kommer fram till mig, och tårarna har hunnit försvinna! Ännu fler foton tas och snart är det dags för flaket...! Farmor och Mormor är så rädda att jag ska frysa och täcker mig med sjalar och grejer..hihih, söta dom är! På vägen mot flaket möter jag Josefin och Rebecca, det var annars väldigt svårt att hitta sina vänner. Dom var så fina...mina söta blonda tjejer!

Ett snabbt ombyte sker innan flaket och varmare kläder sätts på. Wow! Jag ska upp på mitt eget flak! Minns så väl när jag åkte på kusin Fredrikas flak 2006, så kul det var! Vi åkte runt i stan bland en miljon andra flak! Men sitt eget, det blir en annan känsla. Vi var så fullsmockade på vårt flak att vi omöjligtvis kan ha varit 70 personer, det gick knappt att röra sig! Men vad gör det, när man tagit studenten? Öl och cider hälldes från alla möjliga håll, min mössa är inte direkt vit längre ;) Fast det är ganska härligt, den får mig att tänka på allt underbart den varit med om! Vi åkte runt i kallhäll och Jakobsberg, vad härligt det var! Med överkroppen hängandes över kanten, en cider i handen, på ett högmusikspelande flak med underbara vänner, syster och kusin kunde det inte bli mycket bättre. Att jag hade någon röst kvar överhuvudtaget var väldigt förvånande! Så mycket jag skrek och sjöng!

Mormor hämtade mig, Lise och Sanne i Kungsängen och det första vi gjorde när vi var hemma var att duscha, kläderna och skorna var genomvåta av dricka från flaket. Jag satte på mig min studentklänning igen, som faktiskt är väldigt fin och sminkade mig lite till. Gästerna började komma och när alla hade kommit skålade vi i mousserade rosévin. Då hurrar vi för Helene säger pappa. Nej, men vi sjunger säger någon annan. Micke frågar vad vi ska sjunga och min moster säger; "ja, må hon leva". Haha, ingen direkt studentsång, men fint ändå, jag menar det är ju tanken som räknas! Kallt som det var kunde vi inte sitta ute i trädgården, men vi satte oss på olika ställen i huset, altanen, uterummet osv. Brist på mat hade vi inte! Så olika goda saker vi bjöd på. Tack snälla mormor och farmor som hjälpt oss med allting! Jag plockade på mig en massa olika saker, men det var så svårt att äta, var liksom inge hungrig.

Pappa ställer sig upp och börjar prata lite inför alla, jag tänkte att han kanske ville hälsa alla välkomman eller något.  Men han börjar hålla ett tal, jag minns inte allt han sa, för jag kände vad som höll på att hända. Pappa säger; jag blir nästan lite rörd, så ser jag hur han torkar tårar från ögonen.  Jag blir så rörd att tårarna knappt kan sluta, jag går till pappa och ger honom en stor kram. Aldrig någonsin har jag sett min pappa gråta, det här är det absolut starkaste minne jag har från honom. Det blir så extremt känslosamt när man ser sin pappa gråta, eftersom att det aldrig händer. Bara nu när jag skriver detta känner jag hur tårarna tränger sig på. Pappa, jag älskar dig.

Sedan börjar farmor hålla tal om hur det var lite innan jag föddes och när jag föddes osv. Så fint av dig älskade farmor! Mormor höll ett väldigt gulligt tal om ett stark minne hon har från mig, då jag var ca. 2 år och ute på vandring med henne i skogen. Till detta visar hon några bilder från vår dag. Ni betyder båda så himla mycket för mig ska ni veta <3

Lise kommer fram till mig, smått tårögd och säger att hon inte vill att jag ska åka till London, det kommer bli så tomt. Lätt att hålla sig torr kring ögonen då.  Länge stor vi och kramar varandra. Jag och min älskade lillasyster. Jannica och Marie som sitter precis bredvid oss säger åt oss att sluta, för annars kan det inte heller hålla sig. Tur att det var studenten och helt okej att gråta mycket. Jag kände verkligen vilket huvudvärk jag fick efter alla tårar.

Jag hade paketöppning efter alla studenttårtor osv. Fick en massa fina saker... pandora, thomas sabo, hängmatta, presentkort, mateus porslin, kosta boda vinglas, pengar, pyjamas, londonbiljett, resväska, smycken, carriehalsband, londonguider, vas, champagne osv. Jag är verkligen tacksam för allt jag fått. Tycker det är så himla jobbigt att tacka, vet liksom inte hur mycket man ska tacka. Men hursomhelst så är jag väldigt glad för allt!

Jag mötte upp resten på tåget in mot fabriken vid 10,30. Var ett himla drag på tåget måste jag säga! Herreguud! Men kul var det! Dansade sedan stora delar av kvällen, dock hade jag väldigt ont i mina fossingar så blev vila emellan åt. Vid ca halv tre åkte jag, Isabelle och Johanna hem, tog taxi så det var väldigt skönt. Hoppade av i Kallhäll, ringde till farmor och farfar vid 03,30 och bad om att få sova där. Farmor var vaken och väntade på tidningen så det var inga problem! Hon bäddade och fixade åt mig. Min snälla farmor <3

Trött var jag när farmor väckte mig vid 09,30 och frågade om jag ville åka med dom hem för de skulle till landet. Åkte med dom hem och åt frukost. Hemma var fullt hur. Farmiljen Ericsson hade sovit över!

Egentligen behöver jag inte skriva om min student så detaljerat, jag kommer alltid att minnas denna STORA dag. Fast det kan vara kul att läsa senare ändå, och verkligen känna hur bra dagen var. Jag vill tacka alla fina människor som gjorde min dag! En sorlig men samtidigt den bästa dagen i mitt liv! Dagen då jag tog studenten!

//Helene